Vi vill satsa på yrkesprogrammen

Ur Södra Sidan 15/11

När regeringens gymnasiereform genomfördes för några år sedan störtdök andelen sökande till yrkesprogrammen. I Stockholm sjönk andelen sökande från 33 till 24 procent på två år och i Göteborg har man haft en liknande utveckling, en minskning från 42 till 29 procent.

Det här är inget annat än en katastrof för framförallt Folkpartiet vars skolpolitik gentemot yrkeseleverna har haft slopad högskolebehörighet i fokus. Den folkpartistiska retoriken har gått ut på att säga att ”alla kan inte bli akademiker” för att sedan se till att sänka kunskapskraven i viktiga ämnen så att eleverna inte får behörighet till vidare studier.

Det är en inställning som visat sig vara ett fiasko och när man på Tumba gymnasium gör precis tvärtom genom att lägga till de nödvändiga ämnena för behörighet (se artikel i Södra Sidan nyligen) ser man omedelbart att antalet sökande ökar igen. Folkpartiets politik har byggt på fördomar om hur yrkeselever resonerar när de väljer sin utbildning.

Vänsterpartiet Botkyrka vill verka för att fortsätta stärka yrkesprogrammen i kommunen. Vi vill att Botkyrka ska ha Stockholmsregionens bästa yrkesutbildningar, med högskolebehörighet och bra möjligheter till praktik.

I dag råder stor brist på arbetskraft inom många yrken. Det gör att det minskade antalet sökande till yrkesprogrammen på nationell nivå är ett oerhört stort samhällsproblem, inte minst inom vård- och omsorg. Stärkta yrkesutbildningar blir därför ett sätt för kommunen att slussa in människor i jobb och minska den i dag väldigt höga ungdomsarbetslösheten.

Fredrik Andersson
Styrelseledamot, Vänsterpartiet Botkyrka

Mats Einarsson om politikens roll i socialtjänsten

Foto: Marit Strand Pettersen

Anförande på socialförvaltningsdagen 2 december 2013

”Om politikens roll

Ingen kommer undan politiken, heter det i visan. Vi som utgör 'politiken' kanske ibland tycker att det är alldeles för många som kommer undan oss alldeles för lätt, men det var nog inte det som Ola Magnell avsåg när han skrev den svenska texten på 70-talet.

Nej, vi kommer inte undan politiken, i synnerhet inte i kommunal verksamhet, oavsett om vi är medborgare eller kommunanställda – och naturligtvis inte som förtroendevalda. Allt det vi gör börjar och slutar i politiken. Idéer, värderingar och intressen omsätts i praktisk handling och när ansvaret ska utkrävas så är det till slut alltid ett politiskt ansvar.

Det som vi idag kallar omsorg och socialtjänst hette en gång fattigvård. När de borgerliga kommunerna skildes från kyrkan och började sin verksamhet 1863, för 150 år sedan, så var fattigvården en av de största och viktigaste uppgifterna.

Ur:

HANDLEDNING FÖR FATTIGVÅRDSORDFÖRANDE, FATTIGVÅRDSSTYRELSER, FATTIGVÅRDSLEDAMÖTER M. FL. INNEHÅLLANDE ALLA NU GÄLLANDE FÖRFATTNINGAR RÖRANDE I. FATTIGVÅRDEN OCH II. LÖSDRIFVARES BEHANDLING SAMT SÅSOM TILLÄGG III. KONGL. KUNG. ANG. SKATT FÖR HUNDAR MED ANMÄRKNINGAR OCH FÖRKLARINGAR SAMT SAKREGISTER UTGIFNA AF N. J. THUNBLAD, KYRKOHERDE I MUNSÖ 1896.

citerar jag första paragrafen i 1871 års fattigvårdslag:

1 §. Befinnes minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna medel samt underhåll och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård honom lämnas.

3 §. Enhvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande [administrativ enhet för fattigvården, oftast socknen] försörja sig själf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru; åliggande i öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof, å ena, och förmåga, å andra sidan, hvarandra försörja.

Kyrkoherde Thunblad anmärker att Kungl. Maj:t avgjort att även svärson är skyldig att försörja sina svärföräldrar. Dock säger han inget om huruvida en hustru måste försörja sin man, trots att det inte kan ha varit helt ovanligt.

Fattigvården ombesörjdes ofta genom en fattigstuga eller ett fattighus. Botkyrkas fattighus låg intill Botkyrka kyrka och användes till 1911. I dag är det en friskola i byggnaden.

De flesta av oss har väl fått våra kunskaper om dåtidens fattigvård genom Astrid Lindgren som i historien om det stora tabberaset i Katthult berättar om hur gossen Emil räddade fattighjonen undan den korrumperade och grymma kommandoran, själv ett fattighjon, och bjuder allihop på gårdens samlade julmat.

Det kanske är mer än en tillfällighet att Emil, enligt Astrid Lindgren, med tiden blir kommunalnämndens ordförande och därmed också ordförande för fattigvårdsstyrelsen i kommunen.

Man skulle kunna tala om en vertikal och en horisontell socialpolitisk tradition. Den vertikala socialpolitiken är riktad uppifrån och ned. Staten, kommunen – som fram till den allmänna och lika rösträtten 1918 var liktydigt med traktens storbönder och fabrikörer – eller filantropiskt lagda medlemmar av överklassen, tog omhand de stackare som inte kunde försörja sig själva. Det var inte bara välgörenhet, det handlade också om disciplinering. Fattiga människor som inte var underställda en husbonde eller en förman betraktades, kanske inte helt utan grund, som ett potentiellt hot mot samhällsordningen. Lösdriveri var ett allvarligt brott och mössan skulle vara i handen när patron kom förbi.

Man kan givetvis hitta uttryck för såväl välgörenhetstänkande som disciplinering också i dagens socialtjänst, men under 1900-talet vävs undan för undan ett horisontellt socialpolitiskt perspektiv in i lagstiftning och praktik, alltså den solidariska och ömsesidiga självhjälpen. 1800-talets sjuk-, begravnings- och arbetslöshetskassor är exempel på hur människor i en osäker position hjälper varandra genom enkla försäkringslösningar som de själva styr över. Så småningom övertas de helt eller delvis av stat och kommun och även fattigvården, som sen blir socialbidrag och ekonomiskt bistånd, präglas alltmer av samma tanke.

Det finns de som menar att socialiseringen av socialförsäkringarna innebar att stat och kommun tog över storböndernas och välgörenhetsdamernas plats och ersatte en gammal underordning med en ny, men man behöver inte se det så. Jag menar att är fullt rimligt att betrakta den s.k. välfärdsstaten, eller mer konkret kommunen, inte bara som myndighet över medborgarna, utan också som en horisontell hjälp till självhjälp snarare en vertikal överhet.

Och man kan diskutera om Emils civila olydnadsaktion var uttryck för den vertikala eller den horisontella socialpolitiska tanken. Eller kanske både och.

Här kan det finnas skäl att säga några ord om några begrepp som står relativt högt på den politiska dagordningen, nämligen social ekonomi och sociala företag, alltså verksamheter för allmännyttiga ändamål, demokratiskt styrda av medlemmarna och utan vinstsyfte, men i regel helt eller delvis finansierade av skattemedel. Det kan handla om allt från församlingsdiakoni, via kommunalt finansierade men föreningsdrivna arbetsmarknadsprojekt, till brukarorganisationer.

Vilken roll den sociala ekonomin kan och bör spela i, och tillsammans med, kommunal verksamhet har diskuterats längre. Enligt ett synsätt måste all skattefinansierad verksamhet, även den som utförs av utomstående ideella föreningar, underställas samma effektivitets-, kvalitets- och professionalitetskrav och vara öppen för samma medborgerliga insyn.

Det motsatta perspektivet hävdar vikten av att det ideella föreningslivet är självständigt och inte styrs av politiska beslut eller förvaltningens behov och att vi måste erkänna att civilsamhället har kompetenser som en kommunal förvaltning inte kan erbjuda.

Problemet är att båda ståndpunkterna är fullt rimliga. I praktiken rör vi oss mellan dessa ytterligheter och balanspunkten hamnar på olika ställen beroende på vilken verksamhet det är. Och i botten ligger givetvis som alltid det förehållandet att önskemålen om ekonomiska resurser är betydligt större än tillgången.

För att i någon mån klara ut de här frågorna finns sedan ett antal år en plattform antagen av kommunen och ett nätverk för idéburna organisationer i Botkyrka, där vi bland annat från kommunens sida slår fast att samarbetet med den sociala ekonomin inte syftar till att minska kommunens kostnader och inte inskränker kommunens ansvar. Diskussionerna mellan kommunen och nätverket fortsätter nu efter att ha legat på is en tid.

Och även inom socialnämnden kommer vi att ta upp diskussionen om bidragen till de sociala föreningarna, hur stora de ska vara, hur de ska fördelas och hur vi kan utveckla samarbetet mellan socialtjänsten och det ideella föreningslivet i Botkyrka.

Men tillbaka till kommunen!

I Botkyrkas flerårsplan skriver vi så här under rubriken Medborgarnas Botkyrka:

Demokratin är grunden och utgångspunkten för all kommunal verksamhet. Kommunen är medborgarnas verktyg för att ta ett gemensamt ansvar för gemensamma angelägenheter i lokalsamhället.

Alltså: medborgarnas verktyg och gemensamt ansvar.

Men sen fortsätter vi:

Men skillnaderna i inflytande och levnadsvillkor är stora och diskriminering inskränker människors rättigheter. Det begränsar demokratin. Därför är det ett centralt kommunalt uppdrag att verka för jämlikhet, jämställdhet mellan kvinnor och män och lika rättigheter och möjligheter för alla.

Således: formellt likställda och jämlika medborgare använder kommunen – alltså bland annat er och mig – för att skapa ett samhälle där vi också reellt är likställda i fråga om makt och möjligheter.

Så mycket mer politisk än så kan man inte bli!

Vilken roll spelar då politiken lite mer konkret, i socialnämnden i Botkyrka? Våra möten är ju till största delen öppna, men jag tror att antalet anställda som kommit och lyssnat, om vi bortser från föredragande, kan räknas på ena handens tumme. Ni vet alltså inte vad ni går miste om, men jag kan berätta att vi som fått uppdraget att sitta där representerar åtta av fullmäktiges nio partier, att majoriteten utgörs av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och att vi för det allra mesta är helt överens.

Den som är uppmärksam kan nog ana nyanser som har att göra med högerns traditionella bindning till den vertikala synen på socialpolitik och vänsterns motsvarande betoning av den horisontella, men i regel leder det inte till några skarpare motsättningar i sakfrågorna.

Och det kan ju låta sådär lagom spännande. Generellt sett är jag för tydliga ideologiska och politiska skillnader i politiken. Trängseln i mitten är ett otyg ur demokratisk synvinkel. Men den relativa politiska enigheten i socialnämnden i Botkyrka tror jag trots allt är uttryck för något bra och viktigt.

Det finns hos oss för det första en bred samsyn kring vad som är socialtjänstens mål:

Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
-         ekonomiska och sociala trygghet,
-         jämlikhet i levnadsvillkor,
-         aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Ni känner igen portalparagrafen i Socialtjänstlagen. Den skulle kunna fungera som portalparagraf för hela Botkyrka kommuns verksamhet.

Den andra grunden för bristen på voteringar och handgemäng i socialnämnden är att det över alla parti- och blockgränser finns en grundmurad respekt för, och ett erkännande av, er, socialförvaltningens, professionalitet. Ni vet att ni gör ett fantastiskt arbete. Men ni ska veta att vi förtroendevalda också vet det. Vi kan känna oss trygga med att de underlag vi får för våra beslut är genomarbetade, genomtänkta och professionella. Vi behöver inte oroa oss för att ni inte hela tiden gör ert allra bästa ute i verksamheterna– och ert allra bästa är en väldigt, väldigt hög nivå.

Innan det här stiger er åt huvudet är det väl bäst att tillägga att inget är så bra att det inte kan bli bättre, att alla kan göra och gör fel, även vi förtroendevalda, och att resurserna aldrig är tillräckliga.

Så är det också. Risken att för att vi skulle slöa till bara för att vi är så ofantligt nöjda med oss själva är, som jag bedömer det, inte särskilt överhängande. Tvärtom har vi en socialförvaltning och en politisk ledning som hela tiden försöker göra saker och ting ännu bättre, i stort som i smått. Och som det sas i filmen vi såg inledningsvis: 'Det bästa har vi inte gjort än!'.

Ingen kommer som sagt undan politiken. Och det är nog tur det.

Tack ska ni ha."

Erdal Kan (v): "Jag blev feminist eftersom jag tror att alla människor är lika mycket värda"

Bild ur Södra Sidan nr 42 2013

Vänsterpartiet är ett feministiskt parti; vi kämpar för ett samhälle som är jämställt mellan kvinnor och män. I veckans Södra Sidan kan du läsa en intervju med Erdal Kan, som sitter i Vänsterpartiet Botkyrkas styrelse, om varför han är feminist:

"Vi växer upp och lär oss att killar ska vara macho, starka och ta mycket plats och att tjejer ska vara söta, ta hand om barn och vara hemma. När jag var liten fick jag bilar och krigsfigurer att leka med, min syster fick dockor. Och killar får ta större plats och prata mer i klassrummen än tjejer. De här normerna för hur vi är skapas, de är inte medfödda. Och de leder till exempel till skillnader i lön mellan män och kvinnor och sexistisk reklam som ställer sjuka krav på kvinnor och får dem att må väldigt dåligt."

Läs hela artikeln här.

Möte om Vänsterpartiets feministiska politik

De feministiska frågorna är glödheta. ”Hijabuppropet” som var ett svar på att en kvinna blev misshandlad för att hon valt att bära slöja, renderade enorm uppmärksamhet och tusentals deltog i protesten mot våld och kvinnoförtryck. I Sverige år 2013 har kvinnor fortfarande inte samma möjligheter som män. Lönerna är lägre, skönhetsidealen ger unga tjejer ångest och tiotusentals kvinnor utsätts årligen för våld från en man.

Feminismen behövs, och vi behöver bli en ännu starkare feministisk röst för rättvisa.

Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vad innebär det i praktiken? Hur ser vår feministiska politik ut och vilka är de viktigaste aktuella utmaningarna för att förändra Sverige i mer jämställd riktning?

Barbro Sörman, som sitter i Vänsterpartiet Storstockholms distriktsstyrelse kommer och presenterar Vänsterpartiets feministiska politik och leder en diskussion om hur vi kan arbeta feministiskt.

Alla medlemmar och intresserade är varmt välkomna!

Tid: 17/9, 18.30-20.00
Plats: vår lokal på Albyberget, Tingsvägen 17.

Arr: Vänsterpartiet Botkyrka, ABF Botkyrka-Salem

Vänsterpartiet vill ha svar: hur motiverar ni att sälja till ett bolag som saknar erfarenhet av fastighetsförvaltning?

Det här är VD:n i Mitt Alby AB. Marcus Trummer heter han. En viktig person för Albys framtid, om fullmäktige beslutar att sälja Albyberget till bolaget han styr. 

Tyvärr verkar Marcus Trummer, precis som ägarna till Mitt Alby, sakna erfarenhet av fastighetsförvaltning. Han är idag involverad i nio bolag. Förutom det nybildade Mitt Alby och dess ägarbolag, är inget av de övriga bolag där Trummer verkar inriktade på fastigheter. Det är istället riskkapitalbolag han tycks ha mest erfarenhet av. Ni kan bedöma själva.

Säkert är Trummer en mycket duglig person och en skicklig affärsman. Men att äga hyreshus är inte detsamma som att handla med värdepapper.

Vi frågar oss hur de partier som vill sälja Albyberget till ett bolag där ingen i företagsledningen tycks ha någon erfarenhet av fastighetsförvaltning resonerar (nej, att en av ägarna gjort klipp på vindsvåningar på Strandvägen räknas inte).

Som vi skrivit om tidigare, konstaterar till och med Botkyrkabyggens VD i ett internt PM, att Mitt Alby AB inte uppfyller de kriterier som kommunfullmäktige ställt upp. Fullmäktige hade som krav att en köpare skulle äga ett "brett och stort bostadsbestånd" och vara långsiktig; "10 år". Mitt Albys ägare Mikael Ahlström har inte gett några skriftliga garantier för att han tänker vara en långsiktig ägare och han äger inga andra hyresfastigheter.

Ahlström har i intervjuer sagt att han planerar vara seriös och långsiktig, och att han vill ge Albyberget i arv till sina barn. Då kan man fråga sig varför han inte ville skriva på ett avtal där han förbinder sig att äga Albyberget i tio år. Till fullmäktigepartiernas gruppledare förklarade han tidigare i veckan att det inte behövs, eftersom han "värderar sitt handshake".

För Vänsterpartiet duger det inte med ett "handshake", när det handlar om att sälja flera tusen av våra kommuninvånares lägenheter.

Vi vill nu få svar från de partier som vill sälja till Mitt Alby AB:

- Hur motiverar ni att sälja till ett bolag som inte uppfyller kommunfullmäktiges kriterier?

- Hur ser ni på att ingen i Mitt Albys bolagsledning tycks ha någon erfarenhet av att äga och ta hand om fastigheter?

- Tycker ni verkligen att det är ansvarsfullt att sälja 1 300 lägenheter till en köpare som nekat till att skriva under ett avtal om att vara en långsiktig ägare?

"Vi drömde stort och åstadkom större"

Idag har vart overklig. Vi drömde stort och åstadkom större. Tack alla som kom. #albyärintetillsalu
— Nabila Abdul Fattah (@Nabila_AFR) June 12, 2013

Idag har vi i Vänsterpartiet Botkyrka deltagit i Alby är inte till salus stora demonstration på Albyberget i Alby. Ingen har några helt klara siffror på hur många som kom. Men omkring 600 personer uppskattade polisen det till och min bedömning ligger kanske lite över det. Under vägen så anslöt väldigt många boende. Så demonstrationen var nästan dubbelt så stor när den kom fram till samlingsplatsen där demonstrationen avslutades, på en av gårdarna på Tingsvägen, på Albyberget. 

Det var en av de vackraste och bästa demonstrationer jag någonsin varit på. Och då har jag ändå varit på ett gäng sånna. Jag blir varm i hjärtat av att se tanterna med käpp hanka sig fram, av kidsen på 13 år som håller igång talkörerna och av sambatrummorna som gjorde demonstationståget till en fest. Här nedan följer tal som jag höll efter demonstrationen.

Tack för idag kamrater!
Anna Herdy
ordförande Vänsterpartiet Botkyrka

Vänner, grannar, aktivister, Botkyrkabor, hyresgäster, krigare, Albybor!

För två veckor sedan var det några av oss som samlades utanför kommunalhuset i Tumba, där Botkyrkas politiker och kommunledning håller till. Vi var där för att lämna in de namnunderskrifter, som hjältarna i Alby är inte till salu hade samlat in för att väcka ett folkinitiativ om folkomröstning.

Det var ett av de finaste och viktigaste politiska ögonblicken i mitt liv.
Finaste och viktigaste, för att jag vet precis hur många vakna nätter, kalla händer och sena kvällars kopierande av flygblad som ligger bakom de där namnen. Jag vet hur många skratt, tårar och svordomar som krävts, hur mycket trötthet, hård argumentation och försummande av kompishäng som krävts av aktivisterna i nätverket.

Det var ett av de finaste och viktigaste ögonblicken, för att den där dagen, då namnen lämnades in, var dagen då mer än sex och ett halvt tusen Botkyrkabor tillsammans sa: ”stopp; Alby är inte till salu. Våra bostäder ska inte säljas, utan att vi blir tillfrågade först. Vi kräver en folkomröstning”.

Vänner, det ni har gjort är historiskt. Det sägs att ungdomar inte engagerar sig. Det sägs att förorten är passiv. Ingen kan längre påstå att det är så. Ni har visat hela Stockholm, hela Sverige vilka ni är, vad Alby är, vilken slags plats Botkyrka är. Det är en ort, som höjer rösten mot orättvisor, som tar strid och kräver sin rätt. En ort som inte kan tystas ner, inte trampas på. Aldrig besegras.

I tidningen Eskilstunakuriren kunde man för någon vecka sedan läsa en insändare. Den hade rubriken ”Alby kämpar för alla”, och den löd såhär:

"Kampanjen för en folkomröstning om utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter i Alby är intressant på två sätt.För det första därför att hyresgäster måste ta strid för att inte politiker ska sälja våra hem och en lyckad folkomröstning kan inspirera oss som bor i andra delar av landet. För det andra är det Socialdemokraterna som driver igenom utförsäljningen. Det visar att det inte räcker med att byta regering för att byta politik.För att få ett mer solidariskt land så måste vanligt folk organisera sig och sätta press på politiker från alla partier.
En ros till Alby är inte till salu och organisationen Megafonen – ni kämpar för oss andra också!"

Insändaren var undertecknad ”Svensson på två trappor”.

Det ni har gjort, spelar roll. Människor har hört av sig, från Pajala i nordligaste Norrbotten, till Malmö. Man pratar om Alby är inte till salu i Göteborg och i Eskilstuna. Ni har skrämt skiten ur Hanne Kjöller på DN:s ledarsida och ni har fått Botkyrkabyggens kommunikationschef att ljuga för pressen. Ni har fått människor att tro på organisering för sina egna intressen och ni har bevisat att ortens röst, är en röst att räkna med. 

Nu går kampen vidare.

Botkyrkabyggen vill sälja Albyberget, vårt Alby, till bolaget Mitt Alby.

Bolaget ägs av Mikael Ahlström som är en av sveriges rikaste män.

Han har berättat att han kom att intressera sig för Alby, efter att ha läst en bok: kriminalromanen Två Soldater. Ahlström gillade boken. Och vad gör man om man är en av sveriges rikaste riskkapitalister läst en bok man gillar om förorten. Jo, man bestämmer sig för att köpa en. Förort alltså.

För knappt 700 miljoner vill han kunna säga ”mitt” om ett av Sveriges finaste områden. Som ni skrev i den där artikeln i Aftonbladet Kultur:

”Lägenheterna uppe på kullen. Ser ni dem? Vi kallar de husen för vårt Beverly Hills.
Alby Hills.
Hemma.”

Mikael Ahlström har lyckats charma många. Med lite pengar till föreningslivet och löften om långsiktighet. Men vi i Vänsterpartiet låter oss inte charmas så billigt.

Det kanske är oromantiskt av oss, men vi nöjer oss inte med löften och vackert tal. Vi har, precis som ni, hört hur politiker har lovat tydliga avtal. Kontrakt om att ägaren ska vara långsiktig och seriös. Inte chockhöja några hyror. Inte använda människors hem som spekulationsobjekt. Vi vill ha det på papper, svart på vitt.

Men det har Mikael Ahlström vägrat – och socialdemokrater och moderater gått med på.

Vi låter oss inte nöjas så enkelt. För Vänsterpartiet har det hela tiden varit självklart: Alby ska inte säljas. Botkyrkabyggen ska ta ansvar. De som bor i Alby ska ha makten över Alby. Ingen riskkapitalist ska kunna säga ”mitt Alby”; Alby tillhör Albyborna!

Vi står på er sida och tillsammans säger vi idag: stoppa försäljningen, lyssna på folket! 6500 Botkyrkabor har sagt sitt – Alby. Är inte. Till salu.

Tack.

Botkyrkabyggens interna PM visar att Mitt Alby inte uppfyller kommunfullmäktiges kriterier

PM:et där det framgår att Mitt Alby inte
uppfyller kommunfullmäktiges kriterier. 

När kommunfullmäktige förra året gav Botkyrkabyggen i uppdrag att leta en köpare till fastigheterna på Albyberget, ställde man upp kriterier som en eventuell köpare skulle uppfylla. Det skulle bland annat vara ett bolag som redan ägde ett stort och brett fastighetsbestånd och ägaren skulle vara långsiktig.

I debatten som pågått under det gångna året, har man från politiskt håll många gånger hänvisat till kriterierna och sagt att de höga kraven kommer att garantera att det blir just en seriös, långsiktig ägare. Exempel på sådana uttalanden finns här, här och här.

Hur lever då Mitt Alby och dess ägare upp till kommunfullmäktiges krav? Inte särskilt väl, visar det sig.
I det underlag som Botkyrkabyggens VD Ulf Nyqvist presenterade för bolagets styrelse den 5 juni, framgår det att "ingen av de intressenter som fanns kring försäljningen av Albyberget, uppfyllde samtliga kriterier som satts upp."

Kriteriet att ägaren ska "Vara långsiktig (minst 10 år) och aktivt förvaltande", kommenteras med att "Köparen redovisar att avsikten är ett långsiktigt ägande. Personerna bakom köpet har av allt att döma ekonomiska resurser att vara långsiktiga ägare, men några bindande garantier utöver den avtalade inriktningen om långsiktighet är dock svårt att få."

Att ägaren ska "Ha ett brett och stort bostadsbestånd och därmed ha kapacitet för upprustning och förnyelse" kommenteras med att "Köparen har inget annat bostadsbestånd, men bedöms ha ekonomisk kapacitet att klara upprustning och förnyelse."

Här finns PM:et, där Botkyrkabyggen konstaterar att kriterierna inte är uppfyllda och här finns det avtal om försäljningen som är skrivet mellan Botkyrkabyggen och Mikael Ahlström.

För Vänsterpartiet är det självklart att kommunfullmäktige på de här grunderna borde säga nej till Mitt Alby som köpare. Man kan inte ena dagen tala om strikta kriterier och hårda krav, för att nästa dag acceptera halva löften och muntliga försäkranden som enda garanti för att köparen är seriös. Det är faktiskt människors hem man i så fall chansar med.

Politikerna måste sluta kasta sten

Fredrik Andersson

Jag går runt med en känsla av att det är många debatter som egentligen sammanfaller just nu. Men att det är få som ser mönstret, och ännu färre som faktiskt lyckas vara konsekventa i sin politik. Nätverket ”Alby är inte till salu” har under ett drygt halvår organiserat sig för sin ort, för att rädda mer än 1 000 av Botkyrkabyggens lägenheter från försäljning till en privat värd. Fredlig organisering, för sina egna intressen.

På slutet har dock en annan typ av protester fått mycket uppmärksamhet. Framförallt har det rört sig om oroligheter i Stockholms västra förorter, men även på ett par platser i Botkyrka har det förekommit skadegörelse. En debatt blossar upp – alla fördömer våldet som metod, många drar också den fullt rimliga slutsatsen att det är dags att lyssna på orten innan den här typen av händelser sker.

Ett guldläge för att göra just detta uppstår redan under juni månad i Botkyrka kommunfullmäktige. ”Alby är inte till salu” har av allt att döma lyckats samla in de namn som krävs för att enligt kommunallagen ha rätt att kräva en folkomröstning om privatiseringen av lägenheter. Det enda som krävs är att inte två tredjedelar av fullmäktige aktivt röstar emot ett sådant initiativ. Men varför skulle någon vilja göra det? Kan man i ena stunden uppmana förorten till engagemang för sitt område, för att i andra aktivt motarbeta de som faktiskt engagerar sig? Dessutom med en stor majoritet av de boende i ryggen.

En sak till. När kommunfullmäktige för några månader sen fick ta ställning till en folkomröstning om kommundelning, som kommit till på initiativ av Tullingepartiet, var det inget parti som aktivt röstade emot förslaget. Så varför rösta emot nu? Skulle Tullingebornas röst väga tyngre än de boende i Alby?

Ändå är det några partier som aviserat att de tänker rösta nej i Alby-omröstningen. Socialdemokraterna tillhör dessa. Även Folkpartiet är inne på samma linje.

För Vänsterpartiet är det självklart att lyssna till alla de som skrivit under insamlingen. Vi kommer att rösta ja, allt annat vore att kasta en symbolisk sten på de boende i Alby. Av nej-sägarna kräver vi en förklaring. Varför motarbeta orten?

Fredrik Andersson,
Boende i Storvreten och ledamot av Vänsterpartiet Botkyrkas styrelse

Ett ojämlikt samhällsbygge får konsekvenser

I veckans nummer av lokaltidningen Södra Sidan så har Vänsterpartiet Botkyrkas gruppledare, Mats Einarsson, fått in en insändare om den senaste veckans händelser.
Här på Botkyrkabloggen publicerar vi en längre version.

Händelserna i Husby har upprört och chockerat många och det är väl lika bra att säga det självklara på en gång: Nej, det är inte okej att bränna bilar och kasta sten på brandkåren när de kommer för att släcka, oavsett vilken begriplig frustration som handlingarna är ett uttryck för. Men om reaktionerna stannar vid rop på fler poliser och striktare barnuppfostran så kommer det som hände i Husby att hända igen. Och igen.

Även i Fittja har det bränts bilar, sannolikt inspirerat av Husby. Det som hänt är illa nog, men här i Botkyrka verkar oroligheterna har runnit ut i sanden ganska snabbt med, trots allt, begränsade konsekvenser. Delvis därför att polisen här medvetet undviker att provocera fram en upptrappning, och för att – enligt vad som sägs i sociala media –ungdomar själva satte stopp för dem som ville trappa upp bråket.

Husby och Fittja skärs ofta, av dem som inte bor där, över samma fördomsfulla kam. Fattiga, nerslitna förorter. ”Invandrartäta”, som det heter, trots att många av de ”invandrare” som avses är födda här och inte sällan har föräldrar som också är födda här.

Och det är sant. Medelinkomsten är låg i både Fittja och Husby. Många bostäder behöver renoveras. Och, ja, andelen invånare som heter Svensson eller Andersson är lägre än genomsnittet för riket. Ändå är det skillnad mellan Fittja och Husby, en skillnad. Skillnaden handlar inte om invånarna eller hur de uppfostrar sina barn, utan om vilket samhälle de är en del av och om vilka ambitioner de kommuner de är en del av har.

En bild: dagen efter skadegörelsen går Fittjaskolans åttondeklassare på eget initiativ ut för att sopa upp glaskrosset så att det blir rent och snyggt igen. Det här är deras hembygd och de vill varken att den ska vara nedskräpad eller att bilden av Fittja ska vara negativ.

Samhällets reaktion här i Botkyrka består inte i att något kommunalråd förfasar sig över ligister, utan i ett snabbt och delvis spontant mobiliserande av alla goda krafter: nattvandrare, fritidsledare, föreningslivet. Moskén tar initiativ till att knacka dörr och prata med föräldrarna. Kommunen ser till att åttondeklassarna får bullar och läsk som tack och polisen lovar också att skicka något till dem. Fittjas föreningsliv är förstås organiserat av engagerade Fittjabor själva, men vi är en kommun som aktivt försöker stödja och uppmuntra föreningar, för vi ser ett värde i engagemang.

Än viktigare är kanske att kommunen har visat att man bryr sig om Fittja och dem som bor där. Fittja är en del av ett växande och livaktigt Botkyrka. Ett ambitiöst utvecklingsprogram har tagits fram tillsammans med Fittjaborna. På ängen ner mot Albysjön byggs nu ett nytt bostadsområde med Fittjas första bostadsrätter och de första nya bostäder som byggs i området sedan 1970-talet. Bostäderna såldes slut på några dagar. Många vill bo kvar i Fittja och många vill flytta till Fittja.

Jag skriver det här med största försiktighet. Ingen vet vad som händer i natt. Eller om en månad. Ilskan, frustrationen och hopplösheten finns även här. Arbetslösheten är hög. Människor diskrimineras. Allt för många ungdomar får inte de kunskaper de har rätt till. Klassamhället kan även i Botkyrka driva ungdomar in i lägen där det framstår som rimligt att kasta sten på brandkåren.

Ändå är jag hoppfull för Botkyrka. Det gör skillnad om man bygger ett samhälle med den uttalade politiska ambitionen att minska klassklyftorna, utveckla hela kommunen och låta alla vara med. Och låt oss vara helt tydliga: det handlar om politik. Den styrande borgerliga majoriteten i Stockholm har helt enkelt haft andra ambitioner än att bygga ett rättvist samhälle där alla får vara med på lika villkor. Det får konsekvenser.

Mats Einarsson
gruppledare och kommunalråd
Vänsterpartiet Botkyrka

Greider, vänstern och kommunalpolitiken

I ETC Stockholm den 4 maj skriver Göran Greider om varför Vänsterpartiet inte växer i opinionen. Hans svar är att vi inte bryr oss tillräckligt om den ”grå” kommunalpolitiken, utan hellre pratar om världssvälten och hyllar ”chavismen” och han frågar retoriskt: ”För handen på hjärtat, alla typiska vänstermänniskor: Hur intresserade är ni av kommunalpolitiken?”

Göran Greider brukar vara klok, men den här gången verkar han stödja sig på suddiga minnesbilder av ”typiska vänstermänniskor” från sin tid i KU på 80-talet. De flesta vänsterpartister har nog svårt att känna igen sig. Greider har alltså fel. Tyvärr! För om vi kunde vända opinionssiffrorna uppåt bara genom att lägga till en ”grå, kommunalpolitisk nyans” så skulle ju problemet vara lätt avklarat.

Men Greider har också rätt. Det konkreta, lokala, kommunalpolitiska arbetet är viktigt! Tusentals vänsterpartister över hela landet lägger varje år ner hundratusentals timmars politiskt arbete och engagemang på att steg för steg förändra och utveckla vårt samhälle. Kommunalpolitik är inte en plikttjänstgöring i väntan på revolutionen. Kommunalpolitik handlar om att förändra världen.

Visst kan vi bli ännu bättre, men vi ska inte förvänta oss att det finns någon patentmedicin som ger oss det väljarstöd vi tycker att vi förtjänar. Men vi är på god väg. Sakta, och förhoppningsvis säkert, ökar våra opinionssiffror och vi vet från många kommuner att vi har en stor outnyttjad potential. Nästa år ska vi göra slut på åtta långa år av borgerligt vanstyre av landet. Och här i Botkyrka ska vi flytta fram våra positioner ytterligare.

Mats Einarsson, gruppledare och kommunalråd, Vänsterpartiet Botkyrka

_______________________________________________________

Mer på samma tema: i veckans nummer av ETC Stockholm, svarar vår partisekreterare Aron Etzler att "Göran Greider hade rätt - för 20 år sen".

.

Fira första maj med oss!

Äntligen vår – äntligen första maj!

Vänsterpartiet Storstockholms första maj-tåg brukar vara landets största. Partimedlemmar, sympatisörer, kompisar – alla är välkomna till vårt firande! Förra året var vi 10 000 i tåget och uppemot det dubbla i Kungsträdgården. Kom med du också!

Vi samlas på Medborgarplatsen kl. 12.00. Där står Randiga Rut på scenen och tal kan höras av bl.a. Clara Lindblom för Vänsterpartiet.

Demonstrationen går till Kungsträdgården, där programmet startar kl 13.00 med underhållning. Efter 14.00 blir det tal av Elin Melander (VSF), Johanna Granbom (Ung Vänster), Seluah Alsaati (Vänsterpartiet Storstockholm), Natasja Mrdjanov (Handelsvänstern) och Ulla Andersson (vice partiordförande för Vänsterpartiet).

Du som inte kan vänta med firandet till klockan 12.00, kan komma till La Mano-monumentet på Katarinavägen klockan 09.30. Då ordnar LO-distriktet traditionsenligt en manifestation till minne av de frivilliga som åkte till Spanien under inbördeskriget för att försvara demokratin och bekämpa fascismen. Seluah Alsaati talar för Vänsterpartiet.

Södra Sidan om debatten om tiggare i Tullinge

Södra Sidan skriver om fullmäktigedebatten om tiggeri mellan bl.a. Tullingepartiets Anders Thorén och Mats Einarsson, gruppledare för Vänsterpartiet Botkyrka:

Tiggeri är inte ett ordningsproblem, det är ett socialt problem

Anders Thorén från Tullingepartiet ställde på förra kommunfullmäktige frågor om kommunen kan göra något för att hindra människor från att tigga i vår kommun. Han frågade:

”1. Kan kommunen göra något för att hindra tiggeriet och vad gör man i så fall?
2. Är det möjligt att inom ramen för lokala stadgar förbjuda personer att sitta på en viss plats eftersom det hindrar gångtrafik?”

Här kan du läsa hela intepellationen från Anders Thorén.

På kommunfullmäktige den 21 mars svarade Mats Einarsson (V), som är ordförande i socialnämnden, på frågorna. Han svarade bland annat såhär:

”I sin interpellation konstaterar Anders Thorén helt riktigt att tiggeri inte är kriminaliserat i Sverige. Han anser dock att tiggande människor medför ‘andra problem som t ex nedskräpning, otrygghet och obehag.’ Han misstänker också att de personer han sett tigga i Tullinge genom påtryckningar från kriminella personer tvingas tigga. Misstanken baserar han enligt interpellationen på att ‘dessa tiggare, enligt uppgift, har haft två stycken fordon som stått parkerade på infartsparkeringen’. Enligt 4 kap. 1 a § Brottsbalken är det olagligt att tvinga någon till tiggeri. Brottet rubriceras människohandel och kan ge upp till tio års fängelse. Misstänker man att man bevittnat ett sådant brott bör man anmäla det till polisen.
(…)
Jag är enig med Anders Thorén om att det inte är värdigt att människor ska tvingas tigga för sin försörjning. Men misär bekämpas inte med polis eller ordningsvakter. Man löser inte problemet genom att kriminalisera tiggandet eller genom att tvinga utsatta människor att flytta på sig. Tiggeri är inte ett ordningsproblem, det är ett socialt problem. Tiggeriet synliggör, på ett sätt som vi inte är vana vid, de klyftor och den fattigdom som har blivit verklighet för allt fler i dagens Europa. Lösningen måste vara ett politiskt arbete på alla nivåer, från den lokala till den europeiska och globala, en politik för att minska klassklyftorna, utrota rasism och diskriminering – inte minst den som riktas mot romer – bekämpa arbetslösheten och bygga ut den generella välfärden och de sociala trygghetssystemen.”

Här kan du läsa hela svaret från Mats Einarsson.

"Det är oss den här affären handlar om" - läs Alby är inte till salu om försäljningen.

"Ni ser det högt ovanifrån. Kommer kanske inte att förstå allt. Där utifrån. Det är svårt att komma igenom allt brus och alla bilder som klistras på oss. Men vi vill att ni lyssnar. Vi har skrikit tills våra lungor tömts. Ingen luft kvar. Hesa röster.

Alby, förra året. Tre arkitekter går bland husen. De mäter, värderar, diskuterar, räknar ut. De pratar inte med oss. De undviker våra blickar. De skriver ihop en rapport. Strategiska beslut för AB Botkyrkabyggen.

Under sommaren hör vi rykten: Ska husen säljas? Rivas? Vad händer? I september blir vi kallade till ett informationsmöte. Vi är spända, oroliga. Vi sitter i en skolmatsal och får veta att våra hem ska säljas till en privat hyresvärd. Lägenheterna på Albyberget är de första som ska privatiseras. De är de mest attraktiva för köpare. Utifrån.

Lägenheterna uppe på kullen. Ser ni dem? Vi kallar de husen för vårt Beverly Hills.

Alby Hills.

Hemma."

Läs Alby är inte till salus artikel i Aftonbladet Kultur. 

Anna i ETC om försäljningen av Albyberget

I förra veckans ETC Stockholm fanns en artikel där det framstod som att vi är med på beslutet att sälja ut Botkyrkabyggens lägenheter på Albyberget. Helt fel förstås. Vi har arbetat aktivt i snart ett år för att stoppa försäljningen.
Vår ordförande Anna Herdy fick skriva ett svar i den här veckans nummer av tidningen, där hon förklarar vår ståndpunkt. Tyvärr läggs inte svaret upp på ETC:s hemsida, men så här löd det:

"Den 3 mars skrev ETC Stockholm om utförsäljningen av 1300 hyresrätter i Alby. Det stämmer som tidningen skriver att kommunen planerar sälja lägenheterna. Artikeln missar dock att Vänsterpartiet genom hela processen motsatt sig och drivit opinion mot planerna på en försäljning.

När Botkyrkabyggens styrelse beslöt att gå till kommunfullmäktige med förfrågan om att sälja, reserverade sig vår styrelseledamot. I fullmäktige röstade vi som enda parti emot beslutet om försäljning. Vi har dessutom drivit en kampanj – ”Sälj inte våra bostäder”, samlat namn i Alby och synts i media i frågan ända sedan våren 2012. Ändå skriver ETC Stockholm att ”Botkyrka kommun – som styrs av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – beslutade att kommunägda Botkyrkabyggen ska sälja delar av sitt bestånd”, som om Vänsterpartiet hade varit med på beslutet!

Vi har hela vägen kämpat emot försäljningen, eftersom vi ser de sociala risker som även nätverket ”Alby är inte till salu” pekar på. Vi menar att övriga partier bör lyssna på oron från de berörda hyresgästerna och rösta nej när det slutgiltiga beslutet ska klubbas senare i vår.

Anna Herdy, ordförande Vänsterpartiet Botkyrka"

ETC Stockholm skriver missvisande om Vänsterpartiets uppfattning om Albyberget

ETC Stockholm skriver om utförsäljningen av Albyberget och om Alby är inte till salu. Det är ju bra att de uppmärksammar frågan, men tyvärr har de lyckats missa att Vänsterpartiet är emot försäljningen. Artikeln inleds med orden: "Den rödgröna kommunledningen i Botkyrka säljer ut Alby och försöker locka dit höginkomsttagare". Ser onekligen ut som om vi skulle vara med på försäljningen. Men som du som läser den här bloggen förstås vet, är så inte fallet. Vi har röstat emot, reserverat oss, debatterat, bildat opinion, drivit kampanjen"Sälj inte våra bostäder", samlat namn och vi stöttar Alby är inte till salu. Som tur är kommer ETC Stockholm att ta in ett svar från oss i nästa nummer, där vi får förklara hur det ligger till.