Mats Einarsson om politikens roll i socialtjänsten

Foto: Marit Strand Pettersen

Anförande på socialförvaltningsdagen 2 december 2013

”Om politikens roll

Ingen kommer undan politiken, heter det i visan. Vi som utgör 'politiken' kanske ibland tycker att det är alldeles för många som kommer undan oss alldeles för lätt, men det var nog inte det som Ola Magnell avsåg när han skrev den svenska texten på 70-talet.

Nej, vi kommer inte undan politiken, i synnerhet inte i kommunal verksamhet, oavsett om vi är medborgare eller kommunanställda – och naturligtvis inte som förtroendevalda. Allt det vi gör börjar och slutar i politiken. Idéer, värderingar och intressen omsätts i praktisk handling och när ansvaret ska utkrävas så är det till slut alltid ett politiskt ansvar.

Det som vi idag kallar omsorg och socialtjänst hette en gång fattigvård. När de borgerliga kommunerna skildes från kyrkan och började sin verksamhet 1863, för 150 år sedan, så var fattigvården en av de största och viktigaste uppgifterna.

Ur:

HANDLEDNING FÖR FATTIGVÅRDSORDFÖRANDE, FATTIGVÅRDSSTYRELSER, FATTIGVÅRDSLEDAMÖTER M. FL. INNEHÅLLANDE ALLA NU GÄLLANDE FÖRFATTNINGAR RÖRANDE I. FATTIGVÅRDEN OCH II. LÖSDRIFVARES BEHANDLING SAMT SÅSOM TILLÄGG III. KONGL. KUNG. ANG. SKATT FÖR HUNDAR MED ANMÄRKNINGAR OCH FÖRKLARINGAR SAMT SAKREGISTER UTGIFNA AF N. J. THUNBLAD, KYRKOHERDE I MUNSÖ 1896.

citerar jag första paragrafen i 1871 års fattigvårdslag:

1 §. Befinnes minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna medel samt underhåll och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård honom lämnas.

3 §. Enhvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande [administrativ enhet för fattigvården, oftast socknen] försörja sig själf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru; åliggande i öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof, å ena, och förmåga, å andra sidan, hvarandra försörja.

Kyrkoherde Thunblad anmärker att Kungl. Maj:t avgjort att även svärson är skyldig att försörja sina svärföräldrar. Dock säger han inget om huruvida en hustru måste försörja sin man, trots att det inte kan ha varit helt ovanligt.

Fattigvården ombesörjdes ofta genom en fattigstuga eller ett fattighus. Botkyrkas fattighus låg intill Botkyrka kyrka och användes till 1911. I dag är det en friskola i byggnaden.

De flesta av oss har väl fått våra kunskaper om dåtidens fattigvård genom Astrid Lindgren som i historien om det stora tabberaset i Katthult berättar om hur gossen Emil räddade fattighjonen undan den korrumperade och grymma kommandoran, själv ett fattighjon, och bjuder allihop på gårdens samlade julmat.

Det kanske är mer än en tillfällighet att Emil, enligt Astrid Lindgren, med tiden blir kommunalnämndens ordförande och därmed också ordförande för fattigvårdsstyrelsen i kommunen.

Man skulle kunna tala om en vertikal och en horisontell socialpolitisk tradition. Den vertikala socialpolitiken är riktad uppifrån och ned. Staten, kommunen – som fram till den allmänna och lika rösträtten 1918 var liktydigt med traktens storbönder och fabrikörer – eller filantropiskt lagda medlemmar av överklassen, tog omhand de stackare som inte kunde försörja sig själva. Det var inte bara välgörenhet, det handlade också om disciplinering. Fattiga människor som inte var underställda en husbonde eller en förman betraktades, kanske inte helt utan grund, som ett potentiellt hot mot samhällsordningen. Lösdriveri var ett allvarligt brott och mössan skulle vara i handen när patron kom förbi.

Man kan givetvis hitta uttryck för såväl välgörenhetstänkande som disciplinering också i dagens socialtjänst, men under 1900-talet vävs undan för undan ett horisontellt socialpolitiskt perspektiv in i lagstiftning och praktik, alltså den solidariska och ömsesidiga självhjälpen. 1800-talets sjuk-, begravnings- och arbetslöshetskassor är exempel på hur människor i en osäker position hjälper varandra genom enkla försäkringslösningar som de själva styr över. Så småningom övertas de helt eller delvis av stat och kommun och även fattigvården, som sen blir socialbidrag och ekonomiskt bistånd, präglas alltmer av samma tanke.

Det finns de som menar att socialiseringen av socialförsäkringarna innebar att stat och kommun tog över storböndernas och välgörenhetsdamernas plats och ersatte en gammal underordning med en ny, men man behöver inte se det så. Jag menar att är fullt rimligt att betrakta den s.k. välfärdsstaten, eller mer konkret kommunen, inte bara som myndighet över medborgarna, utan också som en horisontell hjälp till självhjälp snarare en vertikal överhet.

Och man kan diskutera om Emils civila olydnadsaktion var uttryck för den vertikala eller den horisontella socialpolitiska tanken. Eller kanske både och.

Här kan det finnas skäl att säga några ord om några begrepp som står relativt högt på den politiska dagordningen, nämligen social ekonomi och sociala företag, alltså verksamheter för allmännyttiga ändamål, demokratiskt styrda av medlemmarna och utan vinstsyfte, men i regel helt eller delvis finansierade av skattemedel. Det kan handla om allt från församlingsdiakoni, via kommunalt finansierade men föreningsdrivna arbetsmarknadsprojekt, till brukarorganisationer.

Vilken roll den sociala ekonomin kan och bör spela i, och tillsammans med, kommunal verksamhet har diskuterats längre. Enligt ett synsätt måste all skattefinansierad verksamhet, även den som utförs av utomstående ideella föreningar, underställas samma effektivitets-, kvalitets- och professionalitetskrav och vara öppen för samma medborgerliga insyn.

Det motsatta perspektivet hävdar vikten av att det ideella föreningslivet är självständigt och inte styrs av politiska beslut eller förvaltningens behov och att vi måste erkänna att civilsamhället har kompetenser som en kommunal förvaltning inte kan erbjuda.

Problemet är att båda ståndpunkterna är fullt rimliga. I praktiken rör vi oss mellan dessa ytterligheter och balanspunkten hamnar på olika ställen beroende på vilken verksamhet det är. Och i botten ligger givetvis som alltid det förehållandet att önskemålen om ekonomiska resurser är betydligt större än tillgången.

För att i någon mån klara ut de här frågorna finns sedan ett antal år en plattform antagen av kommunen och ett nätverk för idéburna organisationer i Botkyrka, där vi bland annat från kommunens sida slår fast att samarbetet med den sociala ekonomin inte syftar till att minska kommunens kostnader och inte inskränker kommunens ansvar. Diskussionerna mellan kommunen och nätverket fortsätter nu efter att ha legat på is en tid.

Och även inom socialnämnden kommer vi att ta upp diskussionen om bidragen till de sociala föreningarna, hur stora de ska vara, hur de ska fördelas och hur vi kan utveckla samarbetet mellan socialtjänsten och det ideella föreningslivet i Botkyrka.

Men tillbaka till kommunen!

I Botkyrkas flerårsplan skriver vi så här under rubriken Medborgarnas Botkyrka:

Demokratin är grunden och utgångspunkten för all kommunal verksamhet. Kommunen är medborgarnas verktyg för att ta ett gemensamt ansvar för gemensamma angelägenheter i lokalsamhället.

Alltså: medborgarnas verktyg och gemensamt ansvar.

Men sen fortsätter vi:

Men skillnaderna i inflytande och levnadsvillkor är stora och diskriminering inskränker människors rättigheter. Det begränsar demokratin. Därför är det ett centralt kommunalt uppdrag att verka för jämlikhet, jämställdhet mellan kvinnor och män och lika rättigheter och möjligheter för alla.

Således: formellt likställda och jämlika medborgare använder kommunen – alltså bland annat er och mig – för att skapa ett samhälle där vi också reellt är likställda i fråga om makt och möjligheter.

Så mycket mer politisk än så kan man inte bli!

Vilken roll spelar då politiken lite mer konkret, i socialnämnden i Botkyrka? Våra möten är ju till största delen öppna, men jag tror att antalet anställda som kommit och lyssnat, om vi bortser från föredragande, kan räknas på ena handens tumme. Ni vet alltså inte vad ni går miste om, men jag kan berätta att vi som fått uppdraget att sitta där representerar åtta av fullmäktiges nio partier, att majoriteten utgörs av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och att vi för det allra mesta är helt överens.

Den som är uppmärksam kan nog ana nyanser som har att göra med högerns traditionella bindning till den vertikala synen på socialpolitik och vänsterns motsvarande betoning av den horisontella, men i regel leder det inte till några skarpare motsättningar i sakfrågorna.

Och det kan ju låta sådär lagom spännande. Generellt sett är jag för tydliga ideologiska och politiska skillnader i politiken. Trängseln i mitten är ett otyg ur demokratisk synvinkel. Men den relativa politiska enigheten i socialnämnden i Botkyrka tror jag trots allt är uttryck för något bra och viktigt.

Det finns hos oss för det första en bred samsyn kring vad som är socialtjänstens mål:

Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
-         ekonomiska och sociala trygghet,
-         jämlikhet i levnadsvillkor,
-         aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Ni känner igen portalparagrafen i Socialtjänstlagen. Den skulle kunna fungera som portalparagraf för hela Botkyrka kommuns verksamhet.

Den andra grunden för bristen på voteringar och handgemäng i socialnämnden är att det över alla parti- och blockgränser finns en grundmurad respekt för, och ett erkännande av, er, socialförvaltningens, professionalitet. Ni vet att ni gör ett fantastiskt arbete. Men ni ska veta att vi förtroendevalda också vet det. Vi kan känna oss trygga med att de underlag vi får för våra beslut är genomarbetade, genomtänkta och professionella. Vi behöver inte oroa oss för att ni inte hela tiden gör ert allra bästa ute i verksamheterna– och ert allra bästa är en väldigt, väldigt hög nivå.

Innan det här stiger er åt huvudet är det väl bäst att tillägga att inget är så bra att det inte kan bli bättre, att alla kan göra och gör fel, även vi förtroendevalda, och att resurserna aldrig är tillräckliga.

Så är det också. Risken att för att vi skulle slöa till bara för att vi är så ofantligt nöjda med oss själva är, som jag bedömer det, inte särskilt överhängande. Tvärtom har vi en socialförvaltning och en politisk ledning som hela tiden försöker göra saker och ting ännu bättre, i stort som i smått. Och som det sas i filmen vi såg inledningsvis: 'Det bästa har vi inte gjort än!'.

Ingen kommer som sagt undan politiken. Och det är nog tur det.

Tack ska ni ha."