Ett ojämlikt samhällsbygge får konsekvenser

I veckans nummer av lokaltidningen Södra Sidan så har Vänsterpartiet Botkyrkas gruppledare, Mats Einarsson, fått in en insändare om den senaste veckans händelser.
Här på Botkyrkabloggen publicerar vi en längre version.

Händelserna i Husby har upprört och chockerat många och det är väl lika bra att säga det självklara på en gång: Nej, det är inte okej att bränna bilar och kasta sten på brandkåren när de kommer för att släcka, oavsett vilken begriplig frustration som handlingarna är ett uttryck för. Men om reaktionerna stannar vid rop på fler poliser och striktare barnuppfostran så kommer det som hände i Husby att hända igen. Och igen.

Även i Fittja har det bränts bilar, sannolikt inspirerat av Husby. Det som hänt är illa nog, men här i Botkyrka verkar oroligheterna har runnit ut i sanden ganska snabbt med, trots allt, begränsade konsekvenser. Delvis därför att polisen här medvetet undviker att provocera fram en upptrappning, och för att – enligt vad som sägs i sociala media –ungdomar själva satte stopp för dem som ville trappa upp bråket.

Husby och Fittja skärs ofta, av dem som inte bor där, över samma fördomsfulla kam. Fattiga, nerslitna förorter. ”Invandrartäta”, som det heter, trots att många av de ”invandrare” som avses är födda här och inte sällan har föräldrar som också är födda här.

Och det är sant. Medelinkomsten är låg i både Fittja och Husby. Många bostäder behöver renoveras. Och, ja, andelen invånare som heter Svensson eller Andersson är lägre än genomsnittet för riket. Ändå är det skillnad mellan Fittja och Husby, en skillnad. Skillnaden handlar inte om invånarna eller hur de uppfostrar sina barn, utan om vilket samhälle de är en del av och om vilka ambitioner de kommuner de är en del av har.

En bild: dagen efter skadegörelsen går Fittjaskolans åttondeklassare på eget initiativ ut för att sopa upp glaskrosset så att det blir rent och snyggt igen. Det här är deras hembygd och de vill varken att den ska vara nedskräpad eller att bilden av Fittja ska vara negativ.

Samhällets reaktion här i Botkyrka består inte i att något kommunalråd förfasar sig över ligister, utan i ett snabbt och delvis spontant mobiliserande av alla goda krafter: nattvandrare, fritidsledare, föreningslivet. Moskén tar initiativ till att knacka dörr och prata med föräldrarna. Kommunen ser till att åttondeklassarna får bullar och läsk som tack och polisen lovar också att skicka något till dem. Fittjas föreningsliv är förstås organiserat av engagerade Fittjabor själva, men vi är en kommun som aktivt försöker stödja och uppmuntra föreningar, för vi ser ett värde i engagemang.

Än viktigare är kanske att kommunen har visat att man bryr sig om Fittja och dem som bor där. Fittja är en del av ett växande och livaktigt Botkyrka. Ett ambitiöst utvecklingsprogram har tagits fram tillsammans med Fittjaborna. På ängen ner mot Albysjön byggs nu ett nytt bostadsområde med Fittjas första bostadsrätter och de första nya bostäder som byggs i området sedan 1970-talet. Bostäderna såldes slut på några dagar. Många vill bo kvar i Fittja och många vill flytta till Fittja.

Jag skriver det här med största försiktighet. Ingen vet vad som händer i natt. Eller om en månad. Ilskan, frustrationen och hopplösheten finns även här. Arbetslösheten är hög. Människor diskrimineras. Allt för många ungdomar får inte de kunskaper de har rätt till. Klassamhället kan även i Botkyrka driva ungdomar in i lägen där det framstår som rimligt att kasta sten på brandkåren.

Ändå är jag hoppfull för Botkyrka. Det gör skillnad om man bygger ett samhälle med den uttalade politiska ambitionen att minska klassklyftorna, utveckla hela kommunen och låta alla vara med. Och låt oss vara helt tydliga: det handlar om politik. Den styrande borgerliga majoriteten i Stockholm har helt enkelt haft andra ambitioner än att bygga ett rättvist samhälle där alla får vara med på lika villkor. Det får konsekvenser.

Mats Einarsson
gruppledare och kommunalråd
Vänsterpartiet Botkyrka