”Andra visioner än butler i tunnelbanan...”

Knappt hade effekterna av finanskrisen 2008–09 klingat av och vi börjat skönja en lite starkare ekonomi för kommunen de kommande åren, så hostade kapitalismen till igen. Grekland är på väg mot konkurs (gissa vilka som blir blåsta på pengarna!), europrojektet knakar i fo­garna och i USA tog tokhögern statsfi­nanserna som gisslan, med sänkt sedebetyg, förlåt, kreditvärdighet som resultat. Börskurserna goes bananas medan finansvalparna springer som yra höns i sin jakt på snabba krisprofiter.

Vad det här kommer att betyda för Botkyrka vet vi inte. Prognoserna för de kommande skatteintäkterna har skrivits ner, men än så länge ser det ut att bli någorlunda hanterbart. Botkyrkas ekonomi är stabil, men om det blir en större nedgång även i Sverige så kommer vi gi­vetvis att drabbas som alla andra.

Hittills verkar det vara moderaterna som skördar de opinionsmässiga vinsterna av finansoron. Skickligt, men oförtjänt, har Borg och Reinfeldt lyckats framställa sig som de stabila klippor vid vilka vi kan hålla fast när det stormar i omvärlden. Hur länge det illusionsnumret kan spe­las med trovärdighet avgörs delvis av hur Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lyckas förvalta sin oppositionsroll och komma ur det bakvatten vi befunnit oss i sedan det misslyckade valet.
Socialdemokraterna har under Juholt hejdat fallet och börjat klättra så sakta, men den politiska linjen är oklar. Å ena sidan gör Juholt välgörande vänstermarkeringar mot marknadsfundamen­talism och privatiseringsivrare, å andra sidan håller han sig med side-kicken Waidelich, som är svår att skilja från en folkpartistisk statssekreterare (och då menar jag inte utseendemässigt).
Vi själva har inte mycket att yvas över opinionsmässigt, trots att vi borde ha goda möjligheter att gå framåt. Vår politik är betydligt populärare än vårt parti, vilket är en bättre utgångspunkt än det omvända. Kanske är det så att både medlemmar och (presumtiva) väljare går och väntar på den nystart som kon­gressen och en ny partiledning kommer att uppfattas som – oavsett vem som blir partiordförande.

Partiledarens roll överdrivs alltid, i såväl uppgång som nedgång, men ibland är det måhända så att förändring för förändringens egen skull är nödvändig.
Och Miljöpartiet – vad ska man säga? Fridolin och Romson inleder med en skamlös flirt med alliansregeringen, varefter den besegrade språkrörskandi­daten Valtersson anklagar sitt parti på DN Debatt för att inte flirta tillträckligt skamlöst med Moderaterna och att hon därför lämnar politiken. Ack ja.

Botkyrka fortsätter dock att uppmärk­sammas i positiva ordalag. I somras pu­blicerade Ordfront Magasin en artikel som presenterades så här:

”Miljonprogrammets kranskom­muner och storstadsförorter är det nya Sverige. Varken häftig storstad, gam­mal industriort eller glesbygd. Ofta i medieskugga. Det är också det unga och snabbväxande Sverige. Som Botkyrka. Här finns 83 000 invånare, 90 olika språk och politiker som har andra visio­ner än valrörelsens Butler i tunnelbanan och RUT. Marianne Steinsaphir är i ett Sverige som betonar delaktighet istället för utanförskap.”

Senare i höst är det tänkt att Vänsterpartiet i Botkyrka ska stå värd för en träff för V-kommunalråd i majoritet. Det blir ett utmärkt tillfälle att berätta om en kommun som fak­tiskt är långt ifrån lagom!

Mats Einarsson

gruppledare (v)