 |
| Foto: Marit Strand Pettersen |
Anförande på socialförvaltningsdagen 2 december 2013
”Om politikens roll
Ingen kommer undan politiken,
heter det i visan. Vi som utgör 'politiken' kanske ibland tycker att det är alldeles
för många som kommer undan oss alldeles för lätt, men det var nog inte det som
Ola Magnell avsåg när han skrev den svenska texten på 70-talet.
Nej, vi kommer inte undan
politiken, i synnerhet inte i kommunal verksamhet, oavsett om vi är medborgare
eller kommunanställda – och naturligtvis inte som förtroendevalda. Allt det vi
gör börjar och slutar i politiken. Idéer, värderingar och intressen omsätts i
praktisk handling och när ansvaret ska utkrävas så är det till slut alltid ett politiskt ansvar.
Det som vi idag kallar omsorg
och socialtjänst hette en gång fattigvård. När de borgerliga kommunerna skildes
från kyrkan och började sin verksamhet 1863, för 150 år sedan, så var
fattigvården en av de största och viktigaste uppgifterna.
Ur:
HANDLEDNING FÖR FATTIGVÅRDSORDFÖRANDE, FATTIGVÅRDSSTYRELSER, FATTIGVÅRDSLEDAMÖTER M. FL. INNEHÅLLANDE
ALLA NU GÄLLANDE FÖRFATTNINGAR RÖRANDE I. FATTIGVÅRDEN
OCH II. LÖSDRIFVARES BEHANDLING SAMT SÅSOM TILLÄGG III. KONGL. KUNG. ANG. SKATT FÖR HUNDAR MED ANMÄRKNINGAR OCH FÖRKLARINGAR SAMT SAKREGISTER UTGIFNA
AF N. J.
THUNBLAD, KYRKOHERDE
I MUNSÖ 1896.
citerar jag första paragrafen i 1871
års fattigvårdslag:
1 §. Befinnes minderårig
eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna medel samt underhåll och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård honom lämnas.
3 §. Enhvar, som är arbetsför, skall utan
fattigvårdssamhälles betungande [administrativ enhet för fattigvården, oftast
socknen] försörja sig själf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin
hustru; åliggande i öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof, å ena, och förmåga, å andra sidan, hvarandra försörja.
Kyrkoherde Thunblad anmärker
att Kungl. Maj:t avgjort att även svärson är skyldig att försörja sina
svärföräldrar. Dock säger han inget om huruvida en hustru måste försörja sin
man, trots att det inte kan ha varit helt ovanligt.
Fattigvården ombesörjdes ofta
genom en fattigstuga eller ett fattighus. Botkyrkas fattighus låg intill
Botkyrka kyrka och användes till 1911. I dag är det en friskola i byggnaden.
De flesta av oss har väl fått
våra kunskaper om dåtidens fattigvård genom Astrid Lindgren som i historien om
det stora tabberaset i Katthult berättar om hur gossen Emil räddade
fattighjonen undan den korrumperade och grymma kommandoran, själv ett
fattighjon, och bjuder allihop på gårdens samlade julmat.
Det kanske är mer än en
tillfällighet att Emil, enligt Astrid Lindgren, med tiden blir kommunalnämndens
ordförande och därmed också ordförande för fattigvårdsstyrelsen i kommunen.
Man skulle kunna tala om en
vertikal och en horisontell socialpolitisk tradition. Den vertikala
socialpolitiken är riktad uppifrån och ned. Staten, kommunen – som fram till den
allmänna och lika rösträtten 1918 var liktydigt med traktens storbönder och
fabrikörer – eller filantropiskt lagda medlemmar av överklassen, tog omhand de
stackare som inte kunde försörja sig själva. Det var inte bara välgörenhet, det
handlade också om disciplinering. Fattiga människor som inte var underställda
en husbonde eller en förman betraktades, kanske inte helt utan grund, som ett
potentiellt hot mot samhällsordningen. Lösdriveri var ett allvarligt brott och
mössan skulle vara i handen när patron kom förbi.
Man kan givetvis hitta
uttryck för såväl välgörenhetstänkande som disciplinering också i dagens
socialtjänst, men under 1900-talet vävs undan för undan ett horisontellt
socialpolitiskt perspektiv in i lagstiftning och praktik, alltså den
solidariska och ömsesidiga självhjälpen. 1800-talets sjuk-, begravnings- och
arbetslöshetskassor är exempel på hur människor i en osäker position hjälper
varandra genom enkla försäkringslösningar som de själva styr över. Så småningom
övertas de helt eller delvis av stat och kommun och även fattigvården, som sen
blir socialbidrag och ekonomiskt bistånd, präglas alltmer av samma tanke.
Det finns de som menar att
socialiseringen av socialförsäkringarna innebar att stat och kommun tog över
storböndernas och välgörenhetsdamernas plats och ersatte en gammal underordning
med en ny, men man behöver inte se det så. Jag menar att är fullt rimligt att
betrakta den s.k. välfärdsstaten, eller mer konkret kommunen, inte bara som
myndighet över medborgarna, utan
också som en horisontell hjälp till självhjälp snarare en vertikal överhet.
Och man kan diskutera om
Emils civila olydnadsaktion var uttryck för den vertikala eller den horisontella
socialpolitiska tanken. Eller kanske både och.
Här kan det finnas skäl att
säga några ord om några begrepp som står relativt högt på den politiska
dagordningen, nämligen social ekonomi
och sociala företag, alltså
verksamheter för allmännyttiga ändamål, demokratiskt styrda av medlemmarna och
utan vinstsyfte, men i regel helt eller delvis finansierade av skattemedel. Det
kan handla om allt från församlingsdiakoni, via kommunalt finansierade men
föreningsdrivna arbetsmarknadsprojekt, till brukarorganisationer.
Vilken roll den sociala
ekonomin kan och bör spela i, och tillsammans med, kommunal verksamhet har
diskuterats längre. Enligt ett synsätt måste all skattefinansierad verksamhet,
även den som utförs av utomstående ideella föreningar, underställas samma effektivitets-,
kvalitets- och professionalitetskrav och vara öppen för samma medborgerliga
insyn.
Det motsatta perspektivet
hävdar vikten av att det ideella föreningslivet är självständigt och inte styrs
av politiska beslut eller förvaltningens behov och att vi måste erkänna att
civilsamhället har kompetenser som en kommunal förvaltning inte kan erbjuda.
Problemet är att båda
ståndpunkterna är fullt rimliga. I praktiken rör vi oss mellan dessa
ytterligheter och balanspunkten hamnar på olika ställen beroende på vilken verksamhet
det är. Och i botten ligger givetvis som alltid det förehållandet att
önskemålen om ekonomiska resurser är betydligt större än tillgången.
För att i någon mån klara ut
de här frågorna finns sedan ett antal år en plattform antagen av kommunen och
ett nätverk för idéburna organisationer i Botkyrka, där vi bland annat från
kommunens sida slår fast att samarbetet med den sociala ekonomin inte syftar till att minska kommunens
kostnader och inte inskränker
kommunens ansvar. Diskussionerna mellan kommunen och nätverket fortsätter nu
efter att ha legat på is en tid.
Och även inom socialnämnden
kommer vi att ta upp diskussionen om bidragen till de sociala föreningarna, hur
stora de ska vara, hur de ska fördelas och hur vi kan utveckla samarbetet
mellan socialtjänsten och det ideella föreningslivet i Botkyrka.
Men tillbaka till kommunen!
I Botkyrkas flerårsplan skriver
vi så här under rubriken Medborgarnas Botkyrka:
Demokratin är grunden och
utgångspunkten för all kommunal verksamhet. Kommunen är medborgarnas verktyg
för att ta ett gemensamt ansvar för gemensamma angelägenheter i
lokalsamhället.
Alltså: medborgarnas verktyg och gemensamt
ansvar.
Men sen fortsätter vi:
Men skillnaderna i inflytande
och levnadsvillkor är stora och diskriminering inskränker människors
rättigheter. Det begränsar demokratin. Därför är det ett centralt kommunalt
uppdrag att verka för jämlikhet, jämställdhet mellan kvinnor och män och lika
rättigheter och möjligheter för alla.
Således: formellt likställda och jämlika medborgare använder kommunen –
alltså bland annat er och mig – för att skapa ett samhälle där vi också reellt är likställda i fråga om makt och
möjligheter.
Så mycket mer politisk än så
kan man inte bli!
Vilken roll spelar då
politiken lite mer konkret, i socialnämnden i Botkyrka? Våra möten är ju till
största delen öppna, men jag tror att antalet anställda som kommit och lyssnat,
om vi bortser från föredragande, kan räknas på ena handens tumme. Ni vet alltså
inte vad ni går miste om, men jag kan berätta att vi som fått uppdraget att
sitta där representerar åtta av fullmäktiges nio partier, att majoriteten
utgörs av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och att vi för det
allra mesta är helt överens.
Den som är uppmärksam kan nog
ana nyanser som har att göra med högerns traditionella bindning till den
vertikala synen på socialpolitik och vänsterns motsvarande betoning av den
horisontella, men i regel leder det inte till några skarpare motsättningar i
sakfrågorna.
Och det kan ju låta sådär
lagom spännande. Generellt sett är jag för tydliga ideologiska och politiska
skillnader i politiken. Trängseln i mitten är ett otyg ur demokratisk synvinkel.
Men den relativa politiska enigheten i socialnämnden i Botkyrka tror jag trots
allt är uttryck för något bra och viktigt.
Det finns hos oss för det
första en bred samsyn kring vad som är socialtjänstens mål:
Samhällets socialtjänst
skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
-
ekonomiska och
sociala trygghet,
-
jämlikhet i
levnadsvillkor,
-
aktiva deltagande
i samhällslivet.
Socialtjänsten
skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala
situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna
resurser.
Verksamheten
skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
Ni känner igen
portalparagrafen i Socialtjänstlagen. Den skulle kunna fungera som
portalparagraf för hela Botkyrka kommuns verksamhet.
Den andra grunden för bristen
på voteringar och handgemäng i socialnämnden är att det över alla parti- och
blockgränser finns en grundmurad respekt för, och ett erkännande av, er,
socialförvaltningens, professionalitet. Ni
vet att ni gör ett fantastiskt arbete. Men ni ska veta att vi förtroendevalda också vet det. Vi kan känna oss trygga
med att de underlag vi får för våra beslut är genomarbetade, genomtänkta och
professionella. Vi behöver inte oroa oss för att ni inte hela tiden gör ert
allra bästa ute i verksamheterna– och ert
allra bästa är en väldigt, väldigt hög nivå.
Innan det här stiger er åt
huvudet är det väl bäst att tillägga att inget är så bra att det inte kan bli
bättre, att alla kan göra och gör fel, även vi förtroendevalda, och att
resurserna aldrig är tillräckliga.
Så är det också. Risken att
för att vi skulle slöa till bara för att vi är så ofantligt nöjda med oss
själva är, som jag bedömer det, inte särskilt överhängande. Tvärtom har vi en
socialförvaltning och en politisk ledning som hela tiden försöker göra saker
och ting ännu bättre, i stort som i smått. Och som det sas i filmen vi såg
inledningsvis: 'Det bästa har vi inte gjort än!'.
Ingen kommer som sagt undan
politiken. Och det är nog tur det.
Tack ska ni ha."
