Här på Botkyrkabloggen publicerar vi en längre version.
Händelserna i Husby har upprört och chockerat
många och det är väl lika bra att säga det självklara på en gång: Nej, det är
inte okej att bränna bilar och kasta sten på brandkåren när de kommer för att
släcka, oavsett vilken begriplig frustration som handlingarna är ett uttryck
för. Men om reaktionerna stannar vid rop på fler poliser och striktare
barnuppfostran så kommer det som hände i Husby att hända igen. Och igen.
Även i Fittja har det bränts bilar, sannolikt
inspirerat av Husby. Det som hänt är illa nog, men här i Botkyrka verkar oroligheterna
har runnit ut i sanden ganska snabbt med, trots allt, begränsade konsekvenser.
Delvis därför att polisen här medvetet undviker att provocera fram en
upptrappning, och för att – enligt vad som sägs i sociala media –ungdomar
själva satte stopp för dem som ville trappa upp bråket.
Husby och Fittja skärs ofta, av dem som inte bor
där, över samma fördomsfulla kam. Fattiga, nerslitna förorter. ”Invandrartäta”,
som det heter, trots att många av de ”invandrare” som avses är födda här och
inte sällan har föräldrar som också är födda här.
Och det är sant. Medelinkomsten är låg i både
Fittja och Husby. Många bostäder behöver renoveras. Och, ja, andelen invånare
som heter Svensson eller Andersson är lägre än genomsnittet för riket. Ändå är
det skillnad mellan Fittja och Husby, en skillnad. Skillnaden handlar inte om
invånarna eller hur de uppfostrar sina barn, utan om vilket samhälle de är en
del av och om vilka ambitioner de kommuner de är en del av har.
En bild: dagen efter skadegörelsen går
Fittjaskolans åttondeklassare på eget initiativ ut för att sopa upp glaskrosset
så att det blir rent och snyggt igen. Det här är deras hembygd och de vill
varken att den ska vara nedskräpad eller att bilden av Fittja ska vara negativ.
Samhällets reaktion här i Botkyrka består inte
i att något kommunalråd förfasar sig över ligister, utan i ett snabbt och
delvis spontant mobiliserande av alla goda krafter: nattvandrare,
fritidsledare, föreningslivet. Moskén tar initiativ till att knacka dörr och
prata med föräldrarna. Kommunen ser till att åttondeklassarna får bullar och
läsk som tack och polisen lovar också att skicka något till dem. Fittjas
föreningsliv är förstås organiserat av engagerade Fittjabor själva, men vi är
en kommun som aktivt försöker stödja och uppmuntra föreningar, för vi ser ett
värde i engagemang.
Än viktigare är kanske att kommunen har visat
att man bryr sig om Fittja och dem som bor där. Fittja är en del av ett växande
och livaktigt Botkyrka. Ett ambitiöst utvecklingsprogram har tagits fram
tillsammans med Fittjaborna. På ängen ner mot Albysjön byggs nu ett nytt
bostadsområde med Fittjas första bostadsrätter och de första nya bostäder som
byggs i området sedan 1970-talet. Bostäderna såldes slut på några dagar. Många vill
bo kvar i Fittja och många vill flytta till Fittja.
Jag skriver det här med största försiktighet.
Ingen vet vad som händer i natt. Eller om en månad. Ilskan, frustrationen och
hopplösheten finns även här. Arbetslösheten är hög. Människor diskrimineras.
Allt för många ungdomar får inte de kunskaper de har rätt till. Klassamhället
kan även i Botkyrka driva ungdomar in i lägen där det framstår som rimligt att
kasta sten på brandkåren.
Ändå är jag hoppfull för Botkyrka. Det gör
skillnad om man bygger ett samhälle med den uttalade politiska ambitionen att
minska klassklyftorna, utveckla hela kommunen och låta alla vara med. Och låt
oss vara helt tydliga: det handlar om politik. Den styrande borgerliga
majoriteten i Stockholm har helt enkelt haft andra ambitioner än att bygga ett
rättvist samhälle där alla får vara med på lika villkor. Det får konsekvenser.
Mats Einarsson
gruppledare och kommunalråd
Vänsterpartiet Botkyrka
Mats Einarsson
gruppledare och kommunalråd
Vänsterpartiet Botkyrka